Come together.
Det är något väldigt fint och mäktigt med den amerikanske Grammy-galan, något som svenska galor aldrig har lyckats nå. Under en kväll enades Justin Bieber, Arcade Fire och Janelle Monáe på samma scen som Bob Dylan, Barbra Streisand och Mick Jagger.
Hade det inte varit fint om vi hade kunnat göra så i Sverige också? Om mainstream hade slutat skälla på indie för att vara elitistiskt, om indie hade slutat skälla på mainstream för att vara smaklöst. Istället för alla dessa nischade galor med låg budget och ofta lidande produktioner, så skulle vi kunna slå ihop alla galor till EN STOR, där det även finns utrymme för att hylla de artister som är en viktig del av Sveriges musikliv utan att vara aktiva. Gårdagens schlagerartister har en vana att gå hela varvet runt och till sist bli kreddiga - jag tippar på att Siwan och Lill-Babs uppskattas av fler unga än man skulle kunna ana.
Så hur skulle en svensk lineup kunna se ut, om man jämför med den amerikanska? Såhär kanske:
Robyn
Bo Kaspers Orkester
Eric Saade
Pernilla Andersson
Tove Styrke
Ulf Lundell
Lisa Nilsson
Dungen
Adam Tensta
Helen Sjöholm
September
Kent
Kan inte svensk musikindustri lägga all konkurrens åt sidan och gemensamt fixa det här? Jag tror alla hade tjänat på det i längden.
Hade det inte varit fint om vi hade kunnat göra så i Sverige också? Om mainstream hade slutat skälla på indie för att vara elitistiskt, om indie hade slutat skälla på mainstream för att vara smaklöst. Istället för alla dessa nischade galor med låg budget och ofta lidande produktioner, så skulle vi kunna slå ihop alla galor till EN STOR, där det även finns utrymme för att hylla de artister som är en viktig del av Sveriges musikliv utan att vara aktiva. Gårdagens schlagerartister har en vana att gå hela varvet runt och till sist bli kreddiga - jag tippar på att Siwan och Lill-Babs uppskattas av fler unga än man skulle kunna ana.
Så hur skulle en svensk lineup kunna se ut, om man jämför med den amerikanska? Såhär kanske:
Robyn
Bo Kaspers Orkester
Eric Saade
Pernilla Andersson
Tove Styrke
Ulf Lundell
Lisa Nilsson
Dungen
Adam Tensta
Helen Sjöholm
September
Kent
Kan inte svensk musikindustri lägga all konkurrens åt sidan och gemensamt fixa det här? Jag tror alla hade tjänat på det i längden.
Let's go see The Killers and make out in the bleachers.
Säkert!. The Ark. Joan Baez. (Kanske The Tallest Man On Earth). Dolly Parton.
Jag gillar mitt konsertschema för året hittills. Om jag håller lite hårt i mina slantar kan det bli en eller två festivaler också. Får se om jag lyckas övertyga mina föräldrar om att det vore helt underbart att åka till Skagen så att jag kan beskåda Buffy Sainte-Marie på Skagenfestivalen i sommar.
Jag gillar mitt konsertschema för året hittills. Om jag håller lite hårt i mina slantar kan det bli en eller två festivaler också. Får se om jag lyckas övertyga mina föräldrar om att det vore helt underbart att åka till Skagen så att jag kan beskåda Buffy Sainte-Marie på Skagenfestivalen i sommar.
Och jag skulle aldrig ramla mer.
Vissa stunder är lite jobbigare än andra här i livet.
Som när man tappar balansen på spårvagnen och ramlar rakt i knät på en främling. Det är definitivt en av de jobbigare stunderna.
Som när man tappar balansen på spårvagnen och ramlar rakt i knät på en främling. Det är definitivt en av de jobbigare stunderna.
Isn't it obvious?
Skärmdump från dn.se:
Jag upprepar: en av anledningarna till att arbetslösheten sjunker är alltså att fler får jobb. Undrar vilken statsvetare det är som vågar sig på en såpass häftig teori.
Jag upprepar: en av anledningarna till att arbetslösheten sjunker är alltså att fler får jobb. Undrar vilken statsvetare det är som vågar sig på en såpass häftig teori.
Every day is like Sunday.
Jo, nu kan faktiskt varje dag vara en regnig söndag. Eller en regnig dag iallafall. Jag ger er Rainy Mood. För att alla vet att musik låter så mycket bättre när det regnar.
Jag som hade tänkt lägga mig nu. Rainy Mood i kombination med Adeles "Someone Like You" kommer väl hålla mig vaken i några timmar till. Nåväl. Livet kunde ha varit värre.
Jag som hade tänkt lägga mig nu. Rainy Mood i kombination med Adeles "Someone Like You" kommer väl hålla mig vaken i några timmar till. Nåväl. Livet kunde ha varit värre.
Past, present, future.
Jag gillar när man har sådana ögonblick i livet där någon annan säger något, och så kan man själv identifiera sig med det. Resultatet blir att man fullkomligen skriker ut (nåväl, mentalt i alla fall) "DET DÄR ÄR JU JAG, JAG HAR BARA ALDRIG KUNNAT FORMULERA MIG SÅ".
I dokumentären om (+med) skådespelerskan Catherine Deneuve som gick på SVT häromdagen så berättade hon precis en sådan sak. Hon sa att hon själv var en vuxen människa med sitt barnasinne kvar, vissa människor tappar aldrig det. Men det finns även människor som aldrig haft något barnasinne, inte ens som barn.
Jag tillhör den andra kategorin. Jag har aldrig varit ett barn. Förstår mig inte ens på barn. Har aldrig gjort. Jag fattar, av biologiska skäl, varför de är viktiga för människan. Duh. Men jag kan inte tänka som ett barn, för jag har under hela min uppväxt betett mig som en vuxen.
Så tack, Catherine Deneuve. Tack för att du lyckas formulera tankar jag alltid har haft, men knappt ens varit medveten om.
I dokumentären om (+med) skådespelerskan Catherine Deneuve som gick på SVT häromdagen så berättade hon precis en sådan sak. Hon sa att hon själv var en vuxen människa med sitt barnasinne kvar, vissa människor tappar aldrig det. Men det finns även människor som aldrig haft något barnasinne, inte ens som barn.
Jag tillhör den andra kategorin. Jag har aldrig varit ett barn. Förstår mig inte ens på barn. Har aldrig gjort. Jag fattar, av biologiska skäl, varför de är viktiga för människan. Duh. Men jag kan inte tänka som ett barn, för jag har under hela min uppväxt betett mig som en vuxen.
Så tack, Catherine Deneuve. Tack för att du lyckas formulera tankar jag alltid har haft, men knappt ens varit medveten om.
