stressfulthinking

Jag gillar när man har sådana ögonblick i livet där någon annan säger något, och så kan man själv identifiera sig med det. Resultatet blir att man fullkomligen skriker ut (nåväl, mentalt i alla fall) "DET DÄR ÄR JU JAG, JAG HAR BARA ALDRIG KUNNAT FORMULERA MIG SÅ".

I dokumentären om (+med) skådespelerskan Catherine Deneuve som gick på SVT häromdagen så berättade hon precis en sådan sak. Hon sa att hon själv var en vuxen människa med sitt barnasinne kvar, vissa människor tappar aldrig det. Men det finns även människor som aldrig haft något barnasinne, inte ens som barn.

Jag tillhör den andra kategorin. Jag har aldrig varit ett barn. Förstår mig inte ens på barn. Har aldrig gjort. Jag fattar, av biologiska skäl, varför de är viktiga för människan. Duh. Men jag kan inte tänka som ett barn, för jag har under hela min uppväxt betett mig som en vuxen.

Så tack, Catherine Deneuve. Tack för att du lyckas formulera tankar jag alltid har haft, men knappt ens varit medveten om.