stressfulthinking

Det är fortfarande en månad kvar tills jag får veta om jag har kommit på journalistprogrammet eller inte.

Mitt hjärta kommer inte tåla det här. Det känns den där stunden efter man har skickat ett sms till någon man tycker om och väntar på ett svar. Men oftast får man svar på fem minuter. Jag behöver vänta i nästan 30 dagar till på ett besked. Gud, Allah, Buddha, Superman, ge mig styrka.

(Karriärist, javisst.)

Jag såg Twilight för första gången häromdagen.

Tror att det var första gången jag någonsin såg en film och aktivt störde mig på hur dåligt sminket var.

Nåväl. Den får en tvåa (av fem).

Just det, jag har en blogg. Uppdatering!

Jag har sett The Ark live för första (och antagligen) sista gången i mitt liv. För att citera en av deras egna låtar: "I don't have words to say how much I think I owe you."

Kärleken slog ner som en blixt, och försvann lika fort. Jag tyckte om honom, han tyckte om mig. Och det kändes ju lite konstigt sådär. Kanske var det därför jag sa "it ain't me babe", men tack och lov sa han samma sak till mig. Annars hade det ju kunnat bli jobbigt när vi möttes i skolan, vi gick trots allt i samma kurs. (Det blev jobbigt. Man säger att man är vänner - men man sätter sig aldrig bredvid varandra på spårvagnen eller bussen. Man stannar inte och pratar med varandra, man hälsar bara artigt. Tyvärr, för när man säger det där med att vara vänner så menar man det.)

På onsdag ska jag göra antagningsprovet till journalistprogrammet i Göteborg. Åh, vad jag hoppas att det går bra. Det känns lite som att allt mitt slit i skolan (för att faktiskt lära mig - inte för att få bra betyg!) har lett upp till just det ögonblicket. För om det är en sak jag är säker på här i livet så är det att jag vill bli journalist. Nåväl, inte för att en journalistutbildning är ett måste för att bli journalist. Men jag älskar att plugga också, så det vore roligt att få hålla på med det i tre år till, minst. För att vara säker på att ens komma i tid och hitta dit så går jag upp klockan fem på morgonen. (Rimligt straff för koppartjuvar som försenar halva regionens tågtrafik: alla resenärer som har blivit försenade får kittla de skyldiga i samma tid som tågen var försenade.)

Just det, jag är lycklig. Faktiskt helt fucking överlycklig. Mitt liv är bra. Det känns bra.

Nu ska jag beställa vad som kan vara världens snyggaste t-shirt. Det får kompensera för att jag inte åker till Hultsfred och ser mitt favoritbandihelavärlden Hurts.

Förlåt, dåligt uppdaterat, etc etc.

Sanningen är den att man är upptagen i stora drag i livet ibland. Är man upptagen borde man egentligen blogga om vad man är upptagen med, så att man faktiskt minns det i efterhand. Men man har lite dålig självdisciplin ibland.

Vem bestämde för övrigt att svenskans obestämda pronomen skulle heta "man"? Engelskan är vettig nog att använda "one", men vi utgår självklart från ett kön. Jag ska börja säga "en" istället. En kan ju alltid försöka.

När vi står ungefär tusen personer samtidigt och skanderar "De jävlarna ska skjutas!", just där och då är jag för dödsstraff mot våldtäktsmän.

(Annars tycker jag att det räcker med kemisk kastrering.)

Ni vet hur det är när man först hör en låt och tycker att den inte är något för mig? Man kan höra att andra hör något speciellt där, men det är absolut inget för ens egen smak. Men efter att en tid har passerat, och man har hunnit lyssna på låten ett antal gånger, så upptäcker man helt plötsligt att man gillar ju låten och gärna lyssnar på den. Efter att ha lyssnat på den ytterligare ett tag så kan man inte sluta, och man undrar hur man någonsin kunde avfärda den till att börja med.

Så är det för mig just nu. Fast med den lilla, lilla detaljen att det är en kille och inte en låt det handlar om.

Undrar hur det här ska gå.

Vi är alla överens om att det här är årets enda bra låt bästa låt i Melodifestivalen, eller hur?




Bra det.

Det är något väldigt fint och mäktigt med den amerikanske Grammy-galan, något som svenska galor aldrig har lyckats nå. Under en kväll enades Justin Bieber, Arcade Fire och Janelle Monáe på samma scen som Bob Dylan, Barbra Streisand och Mick Jagger.

Hade det inte varit fint om vi hade kunnat göra så i Sverige också? Om mainstream hade slutat skälla på indie för att vara elitistiskt, om indie hade slutat skälla på mainstream för att vara smaklöst. Istället för alla dessa nischade galor med låg budget och ofta lidande produktioner, så skulle vi kunna slå ihop alla galor till EN STOR, där det även finns utrymme för att hylla de artister som är en viktig del av Sveriges musikliv utan att vara aktiva. Gårdagens schlagerartister har en vana att gå hela varvet runt och till sist bli kreddiga - jag tippar på att Siwan och Lill-Babs uppskattas av fler unga än man skulle kunna ana.

Så hur skulle en svensk lineup kunna se ut, om man jämför med den amerikanska? Såhär kanske:

Robyn
Bo Kaspers Orkester
Eric Saade
Pernilla Andersson
Tove Styrke
Ulf Lundell
Lisa Nilsson
Dungen
Adam Tensta
Helen Sjöholm
September
Kent

Kan inte svensk musikindustri lägga all konkurrens åt sidan och gemensamt fixa det här? Jag tror alla hade tjänat på det i längden.

Säkert!. The Ark. Joan Baez. (Kanske The Tallest Man On Earth). Dolly Parton.

Jag gillar mitt konsertschema för året hittills. Om jag håller lite hårt i mina slantar kan det bli en eller två festivaler också. Får se om jag lyckas övertyga mina föräldrar om att det vore helt underbart att åka till Skagen så att jag kan beskåda Buffy Sainte-Marie på Skagenfestivalen i sommar.

Vissa stunder är lite jobbigare än andra här i livet.

Som när man tappar balansen på spårvagnen och ramlar rakt i knät på en främling. Det är definitivt en av de jobbigare stunderna.

Skärmdump från dn.se:



Jag upprepar: en av anledningarna till att arbetslösheten sjunker är alltså att fler får jobb. Undrar vilken statsvetare det är som vågar sig på en såpass häftig teori.

Jo, nu kan faktiskt varje dag vara en regnig söndag. Eller en regnig dag iallafall. Jag ger er Rainy Mood. För att alla vet att musik låter så mycket bättre när det regnar.

Jag som hade tänkt lägga mig nu. Rainy Mood i kombination med Adeles "Someone Like You" kommer väl hålla mig vaken i några timmar till. Nåväl. Livet kunde ha varit värre.

Jag gillar när man har sådana ögonblick i livet där någon annan säger något, och så kan man själv identifiera sig med det. Resultatet blir att man fullkomligen skriker ut (nåväl, mentalt i alla fall) "DET DÄR ÄR JU JAG, JAG HAR BARA ALDRIG KUNNAT FORMULERA MIG SÅ".

I dokumentären om (+med) skådespelerskan Catherine Deneuve som gick på SVT häromdagen så berättade hon precis en sådan sak. Hon sa att hon själv var en vuxen människa med sitt barnasinne kvar, vissa människor tappar aldrig det. Men det finns även människor som aldrig haft något barnasinne, inte ens som barn.

Jag tillhör den andra kategorin. Jag har aldrig varit ett barn. Förstår mig inte ens på barn. Har aldrig gjort. Jag fattar, av biologiska skäl, varför de är viktiga för människan. Duh. Men jag kan inte tänka som ett barn, för jag har under hela min uppväxt betett mig som en vuxen.

Så tack, Catherine Deneuve. Tack för att du lyckas formulera tankar jag alltid har haft, men knappt ens varit medveten om.

Jag är inget större fan av Quentin Tarantino - jag brukar älskar hans filmer men jag klickar inte personligen med honom på samma sätt som jag gör med Roman Polanski - men jag tror att han är den person här på jorden med världens bästa musiksmak.

Soundtracken till hans filmer är mer efterlängtade av mig än själva filmerna. Han har en vana att hitta låtar som är så obskyra att musiken egentligen inte borde gå att få tag på. Som med Smiths version av The Shirelles "Baby, It's You". Bandet listas visserligen på allmusic.com, men musiken går inte att få tag på. Någonstans. Och det kanske är lika bra. För på så sätt lever låten kvar i filmens sammanhang, och slipper hamna i ett albums sammanhang. Inte för att det behöver vara negativt, men det är fint att låten bevaras i den kontext man först hörde den i.

Så här har ni en av världens bästa Spotify-spellistor, en spellista som någon vänlig själ har satt ihop med alla låtar från Tarantinos soundtracks. Topp tre: Dusty Springfield - Son of a Preacher Man, Meiko Kaji - The Flower of Carnage, Nancy Sinatra - Bang Bang (You Shot Me Down).

Dagens Bohusläningen bjöd på förvånansvärt mycket att diskutera idag. Här har ni ett par exempel värda att lyfta fram.

Ur TV-tablån: Klockan 18.15, SVT1 - Fråga Doktorn - Hjärtrytmen förändras hos pojkar som spelar våldsamma dataspel.

Och därmed är det VETENSKAPLIGT BEVISAT att våldsamma dataspel påverkar unga pojkar. Men. Nu kan jag visserligen inte säga emot VETENSKAPLIGA BEVIS, och jag har heller inte ens sett programmet ännu så det kanske är något som tas upp, men det känns som att man saknar lite perspektiv här.

TV-spel kan antingen vara väldigt avkopplande eller väldigt uppjagande. Den adrenalinkicken behöver inte vara dålig, inte kliniskt i alla fall. Varför man söker sig till en TV-spelsvärld för kickar är en helt annan diskussion (som på sitt sätt egentligen är mer intressant), men det gör man (jag). Kicken kan lika gärna komma av att jag springer tvärs över ett minfält med kulorna vinandes kring mig, som av att jag trampar gasen i botten för att behålla ledningen i ett race. Eller den största kicken av alla; när ett spel berör mig. Lyckas hitta en känslomässig stämning som får mig att rysa av behag. Är det så konstigt att min hjärtrytm förändras när jag upplever den känslan? Hade det inte varit värre om jag INTE hade upplevt det?


Man kan ju undra om The Sims klassas som ett våldsamt spel. Det roligaste med spelet var ju att dränka sina simmar i poolen så fort man tröttnat på dem. Vilket gick väldigt fort.

För övrigt känns det lite konstigt att hjärtrytmen inte förändras hos flickor som spelar våldsamma dataspel, men doktorn har säkert jättebra VETENSKAPLIGA BEVIS för varför det är så. Eller så har de glömt bort att, jo, det finns faktiskt tjejer som också spelar våldsamma dataspel.

Nästa grej värd att uppmärksamma:

Zandra Hansson har skrivit en debattartikel om att hon vill ha höjt studiebidrag. Detta för att ungdomar "behöver pengar till nöjen utanför skolan och andra saker som är rätt viktiga för alla oss unga".

Just precis.

Ytterligare ett par argument från Zandras sida:

"Vi är som sagt unga och vill leva livet så mycket som möjligt, men det är lite svårt när vi inte har tillräckligt med pengar."

"Det finns ungdomar som mår dåligt av att åka buss fram och tillbaka till skolan varje dag och kanske skulle behöva bo på orten där skolan finns."

"Ungdomar behöver idag ha en mobiltelefon för att kunna hålla kontakt med sina nära och kära, men måste då välja bort andra saker som de behöver."

"Så hjälp ungdomarna för att kunna uppnå en bättre och lättare framtid."

Till att börja med vill jag säga att det sista dagens ungdomar behöver är att uppnå en "lättare framtid". Generation Bortskämda (aka 90-talister) behöver inse att livet inte är lätt. Det är faktiskt förbannat svårt och jobbigt. Men det gör det också det roliga så mycket roligare. Att höja studiebidraget vore enbart självdestruktivt för samhället i längden så länge vi har föräldrar som vill att deras barn ska ha det så lätt och bekvämt som möjligt i livet.

Visst kan jag förstå tänket med att leva så mycket som möjligt innan man behöver ta itu med vuxenvärldens ansvar och studielån och bostadsbrist. Här skulle jag egentligen vilja att Zandra definierade vad hon menar med "att leva", för jag tror att ungdomar har väldigt olika definitioner på det. Det största levnadsnöjet för mig är konserter, och det kunde jag börja gå på först när jag fyllde 18, så jag kan inte riktigt uttala mig här. Men om att leva innebär socialt umgänge, hur dyrt kan det egentligen vara att bara umgås med andra?

Att ungdomar skulle "må dåligt" av att behöva pendla varje dag är bara löjligt. Tråkigt? Förståeligt. Påfrestande för den mentala hälsan? Skrattretande. Effektivisera tiden på bussen/tåget istället genom att plugga, vips har du mindre pluggstress när du kommer hem på kvällen.

Till sist Zandra, här har du några enkla och konkreta Lyxfällan-wannaberåd på hur du kan göra för att din plånbok ska må bra:

• Lägg upp en budget för varje månad. Följ budgeten.
• Skaffa ett extrajobb. Dela ut reklam/sälj tidningar. Fråga runt bland grannar och bekanta, det finns säkert alltid någon du kan hjälpa med trädgårdssysslor eller annat för några extra hundralappar i månaden.
• Tro mig, ungdomar kunde hålla kontakten med varandra innan det fanns mobiltelefoner. Eller så kan ni väl inom en umgängeskrets försöka komma överens om att alla skaffar t.ex. Comviq Kompis?
• Shoppa mindre. Fika mindre. Om du vet att du inte tycker om dagens skolmat, ta med dig en macka eller frukt till skolan istället för att handla något i kafeterian eller dra ut och käka.

Sådär. Du kan tacka mig när du är lite äldre och inser att man som tonåring klarar sig gott och väl på 1050kr/månad. Även om man, som mig, även köper saker som musik (!) och filmer (!).

För att avsluta detta inlägg, går vi tillbaka till dagens TV-tablå.

Klockan 22.00, SVT1 - Sexualkunskap. När läraren Sanna ska starta sex- och samlevnadsundervisningen så visar det sig att åttorna har egna funderingar.

Ja, där ser ni. Även åttor har egna funderingar. Vet någon om detta är VETENSKAPLIGT BEVISAT?

Förresten. På tal om P3 Guld.

Jag stod bredvid ett par som live-twittrade under hela föreställningen. En väldigt talande bild av 2011 i allmänhet.

Men jag försöker fortfarande förstå varför man betalar ungefär 450kr för en biljett till en föreställning, och spenderar mer än halva föreställningen med sin mobil istället för, tja, själva föreställningen.

P3 Guld var något av en upplevelse. Robyn var en mindre hallelujah-upplevelse att se live. Tove Styrke blommade ut till en fulländad liten popstjärna. Those Dancing Days bjöd på kvällens bästa trummor. Och även om ni kan se allt på SVT Play, så fångar det inte riktigt livestämningen.

Jag hade förväntat mig att producenten skulle säga massa saker innan som "Tänk på att inte gå på toa hela tiden, för det är TV och allt ska se bra ut", men icke. Jag tror att galor blir bättre om de ändå fokuserar på livepubliken som är där, och inte anstränger sig allt för mycket för att tillfredsställa TV-tittarna. Artister som inte blir bundna av kameravinkel efter kameravinkel brukar kunna bjuda på lite extra.

(Precis här hade jag tänkt lägga in ett YouTube-klipp på Håkan Hellströms framträdande av "River En Vacker Dröm", men blogg.se verkar inte vilja det. Så ni får hålla till godo med tanken på det! Alternativt själva gå in på YouTube och skriva in "håkan hellström p3 guld" om ni jättegärna vill se det. För det var ganska bra, trots att jag inte är världens största Håkan-fan.)

Sådär, hemtenta avklarad. Filmvetenskapen är inledd. När man tidigare mest har haft som "filmmål" att se alla filmer med Johnny Depp/Paul Rudd alternativt av Tim Burton/Roman Polanski känns det roligt att få se filmer som aldrig ens visas på TV, eller enbart visas klockan ett på natten i SVT2. Hela filmanalysgrejen kan jag leva utan, att plocka sönder mina favoritfilmer i små beståndsdelar för att förstå hur regissören har tänkt känns lite... avmagiserande. Men trots att min föreläsare sa "LYSSNA PÅ KRAFTEN I TRUMSLAGET!" upprepade gånger när vi lyssnade på "Like A Rolling Stone" så kan jag fortfarande njuta av den i fred. Så det ska nog gå bra.

Imorgon ska jag besöka P3 Guld. Inte varje dag man går på gala. Inte heller varje dag man får se Robyn live. Kanske syns jag i TV. Det hade varit något. Speciellt med tanke på att det är en radiogala i första hand.

För övrigt kollar jag just nu på Tom Alandhs Underbart är kort - en film om Monica Zetterlund. Makalöst porträtt av en makalös kvinna.

Det är väldigt kul att hela Paul Simons diskografi har utgått just när man tänker att "nä, nu är det dags att införskaffa hela Paul Simons diskografi".

Men med tanke på att han släpper en ny skiva till våren, så kan man hoppas att saker återgår till sin ordning då. Eller att det planeras en stor, fin box med ett flertal av hans studioalbum.

Fram tills något händer får jag glädja mig med att jag hittade Graceland i vinyl på Bengans igår för endast 10kr, fint skick.

UPPDATERING: Tänkte väl det. Ge mig en box nu bara, så man slipper köpa varje skiva för 149kr/st.

Det som gör mig mest deprimerad över att jag troligen misslyckades med tentan igår om folk- och världsmusik är att jag kommer bli tvungen att läsa igenom allt en gång till inför omtentan.

Nåväl, det ger mig i alla fall chansen till att lyssna på något så fantastiskt som transjojk en gång till:

"And like the cat I have nine times to die." (Lady Lazarus)

Sylvia Plath såg inga glas i livet som halvfulla.

Man tror att man är immun mot filmer med känslosamma stråkar, osannolika händelseförlopp som leder till att alla lever lyckliga i alla sina dagar och Hugh Grant i största allmänhet.

Men så kollar man på Love Actually för första gången. Skrattar, ler och gråter. Efter en kvart.

Jag hatar att älska romantiska komedier.

Om någon lyckas hitta en sådan här t-shirt, eller liknande, får ni gärna säga i vilken butik:



Om den nu så ligger i en sjaskig second hand-butik i New Yorks förorter. Just sayin'.

Alla som känner mig vet att dörrar är mina värsta fiender. För att exemplifiera:

• När någon har skrapat bort t:et från skylten som det står "Tryck" på vid en dörr så lyckas nog de flesta lista ut att det ändå ska stå "Tryck". Inte jag, jag rycker. Och fortsätter rycka. Tills någon pekar ut att det faktiskt ska stå "Tryck".
• Jag har, vid ett flertal tillfällen, gått in i öppna dörrar.
• Alla har förmodligen någon gång stått utanför en dörr och så har dörren öppnats rakt in i er; om inte annat så har ni säkert sett det hända. Eller så var ni den personen som öppnade dörren. Jag var en gång båda personerna samtidigt - jag har öppnat en dörr rakt in i mitt eget ansikte.

Nu har dörrarna fått konkurrens. Av gafflar. Inom loppet av en vecka har jag stuckit mig själv i munnen med en gaffel samt tappat en gaffel (av modell tyngre finsilver) på min lilltå så att tånageln sprack.

Tur att det inte finns ett fantastiskt rockband vid namn The Forks. Det är illa nog att jag inte kan lyssna på The Doors utan att känna en viss fientlighet.

Sista vårterminen på gymnasiet gick så fort att jag knappt minns den. Vad jag minns är att jag hade väldigt mycket tankar inför framtiden. Vad jag skulle göra, hur det skulle gå till, vilka människor som var viktiga för mig. Någon vecka spenderades med att kolla igenom hela säsong ett av Brothers & Sisters fram och tillbaka. Tankarna gick till London, och ett tag var jag så inställd på att flytta dit att jag kollade efter flygbiljetter.

Studentveckan avslutades inte med fest som för exakt alla andra, utan såhär såg den ut för mig:



Och att se Chris Isaak live överträffade vida varenda kväll med alkoholkonsumtion jag någonsin har upplevt.

Höst. Istället för London hamnade jag på en grundkurs i musikvetenskap i Göteborg. Vilket visade sig vara smått underbart, och med facit i hand är jag ändå säker på att jag gjorde rätt som inte flyttade till London. Åkte fortfarande dit under en långweekend i början av december, och hur vacker och fantastisk staden än var, så var London inte jag. Men för första gången i hela mitt liv så känner jag mig, på riktigt, lycklig.

Personligt har det varit en del val och kval, och trist vore annars. Det jag kan säga med säkerhet är att jag på något sätt känner mig redo inför 2011 på ett sätt som jag inte har gjort tidigare. Jag har inte bara lovat mig själv att jag ska göra annorlunda och börja våga, utan året avslutades med att jag just vågade. Visserligen blev det platt pannkaka av det, men platta pannkakor är jag villig att äta. Så länge jag slipper se tillbaka på mig själv med självömkan och tänka "tänk om".

Här är, för övrigt, the soundtrack of my year (inte nödvändigt årets bästa låtar, men de som alltid kommer definiera året):

Marina & The Diamonds - I Am Not A Robot
Hurts - Better Than Love
Ellie Goulding - Your Song
Donkeyboy - Ambitions
Kate Nash - Don't You Want To Share The Guilt?
Scott McKenzie - San Francisco (Be Sure To Wear Flowers In Your Hair)

Scott McKenzies låt är visserligen från 1967. Men den förtjänar att vara med ändå.

Livet är lite annorlunda sedan jag senast bloggade, även jag har förändrats en del. Lite vuxnare, lite mognare. Hur mitt språk har utvecklats ska bli intressant även för mig att se, då jag har skrivit ytterst få personliga texter det senaste året. Men ingen politik eller så (det lämnar jag åt proffsen), fortfarande mycket musik och populärkultur och säkert en del kärleksfilosofi. Fortfarande låtcitat som rubriker, ingen fancy design. Mycket är sig likt, mycket är annorlunda.

Nästa inlägg får bli något av en årskrönika, och även ett "Hej, lär känna mig!"-inlägg. Nu kör vi!